Bea Gustavsson

Tonårsdrömmar

WE WANT NOICE!
WE WANT NOICE!
WE WANT NOICE!


Publikens skanderande hade pågått så länge att det blivit till en ljudkuliss, ett ständigt närvarande bakgrundsbrus som ingen längre tog notis om. På lite mindre ställen kördes ibland den svenska, lite mindre flashiga, varianten "Vi vill se Noice på scen!", men det här var Göteborg.

Freddie satt helt lugn med rak rygg och armarna på fåtöljens armstöd. Det knackade, knappt hörbart, på dörren igen. Uffe från EMA Telstar suckade och svor innan han försiktigt öppnade dörren bara för att omedelbart stänga den framför näsan på ett par kruspermanentade tjejer.

"Vad pysslar vakterna med på det här stället? Det här är en loge!" sa Uffe irriterat.
Peo och Hasse turades om att slita upp saker ur en stor trunk men ingen verkade hitta det som eftersöktes. På golvet låg redan en stor hög med kläder, kajalpennor, Novalucol och Hasses mattebok för högstadiet. Genom väggen hördes den dunkande basgången från diskoteket som enligt uppgift var "smockfullt". EMA-Uffe var inte alls nöjd med att killarna i bandet måste gå förbi delar av publiken för att ta sig till scenen och en av ställets vakter hade kommit in i logen och varnat för att det kunde utbryta panik. Freddie sa någonting om mer blod till folket men det försvann i en gäspning, de sena kvällarna började ta ut sin rätt. Hasse, som nu hade fått på sig en mörk kavaj ovanför jeansen, misstänkte oroligt att det var fel gitarr som redan burits ut till scenen men Peo lugnade snart ner honom.

"We want Noice!"- skanderandet bara ökade i volym utanför dörren.
"Ni måste följa tätt efter mig", sa EMA-Uffe ängsligt. "Särskilt när ni ska tillbaka hit in efteråt."
"Nu går vi ut", sa Freddie och reste på sig.

De fyra Noicemedlemmarna ställde sig tätt ihop och började dunka varandra i ryggen, hårt men hjärtligt. EMA-Uffe öppnade dörren och de klev ut i en blandning av mörker, svagt strålkastarsken och blixtrande pocketkameror. Publikens rop morfades till ett enda vrål. Ett tv-team hade svårt att hitta något utrymme vid scenen och kameramannen tvingades backa ett par meter för att inte knuffas omkull i trängslen. Scenen var låg och lite ovanligt byggd så att en stor del av publiken befann sig på sidorna om den. Vakterna hade till och med låtit några fans hoppa upp och sätta sig på scenkanten för att de inte skulle bli klämda i tumultet.

"Göteborg! Mår ni bra?!", skrek Peo i mikrofonen sekunden innan "Bedårande barn av sin tid" drog igång under de blinkade lamporna. Publiken överröstade nästan förstärkarna och Freddie log snett bakom sin keybord och spelade med bara en hand medan den andra fladdrade längs med kroppen. Hasse tittade ner på sin gitarr innan han tog några steg mot mikrofonstativet och den första versen:

Se, vem kommer där
Som en déjà vu, som nån jag sett förut 
Han har färgat hår, sminkade ögon och Beatlesskor
Men varför stirrar dom, pratar om honom, vänder sig om
Kan dom inte se att han är ett bedårande barn av sin tid!

Prologen från biografin: Bedårande barn av sin tid, Hístorien om NOICE, skriven av David Bogerius 


Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men  jag tröttnar aldrig på den. Läser man en biografi i livet så ska man läsa denna!

hittashittas hittas
Mitt hjärta brister varje gång jag läser om Hasse, han kändes så känslig och underbar. Ett barn som skulle växa upp alldeles för fort.